Se, ta, se, ta, dra.. nä

Man går liksom och funderar på när det första reservdraget ska gå av stapeln och inför varje hopp går jag igenom reservdragsproceduren i huvet ett par gånger och känner på mina handtag. Har lite dålig koll på exakt hur många hopp jag har men skulle gissa på runt 850, alla dessa utan att ha behövt dra reserven. Men idag har jag faktiskt åkt reserv utan att ha dragit den själv. Det var inte ett dugg kul, rent av skitläskigt faktiskt.

Hoppade tandem med en kille som skulle göra sina sista tandemhopp innan han fick hoppa med folk som inte hoppar fallskärm. Det kändes väldigt lugnt innan, var mer nervös på tandemhoppet jag gjorde tidigare under dagen. Hoppet var faktiskt rätt roligt vi hade en fotograf med oss som låg och snurrade runt oss så jag hade något annat att titta på förutom utsikten... Med vid själva draget märker jag att något inte är riktigt som det ska, det tar för lång tid. Hinner tänka fan, få lite puls innan Rickard drar reserven. Konstigt hur många tankar man hinner tänka på den otroligt korta tiden som går från att jag ser handtagen i Rickards händer tills reserven är helt ute. Inga roliga tankar kan jag säga. Men värst var känslan av att inte kunna påverka, man vill liksom agera det har man inpräntat i ryggmärgen men det ligger inte i mina händer att göra det. Nu gick ju allt super bra, vi landade klockrent på fältet och hittade igen alla grjer, en vanlig passagerare hade nog inte ens märkt att något konstigt hände men jag var ändå rätt så skakis och känslan i kroppen sitter kvar. Nu har både jag och Rickard gjort vår första flygtur med en reservskärm men jag har ju själva draget kvar.