Det tog ett litet tag innan jag kände mig riktigt hemma i rollen som mamma och inte gick runt och va bitter och avundsjuk på Calle som inte behövde ändra sitt liv ett endaste dugg. Kommer ihåg en promenad när Mortiz var ca 3 veckor och Calle hade just börjat jobba igen. Calle ringde och berättade att de skulle ut och äta med jobbet och att han skulle bli sen, jag grät av avund hela promenaden. Där var han i stan, pratade med vuxna människor om vuxna normala saker och dessutom fick han gå på restaurang och slapp inta sin middag stående vid diskbänken. Själv hade jag inte pratat med en vuxen på hela dan och hade ännu inte träffat några andra mammor som var hemma hela dagarna. Jag var bitter samtidigt som jag hade dåligt samvete eftersom jag borde vara världens lyckligaste. Det hade ju ingenting med hur mycket jag tyckte om Morre utan bara det faktum att mitt liv var väldigt annorlunda.
Nu är jag så där fjolligt lycklig som jag trodde att jag skulle vara från dag ett, klart att man har bättre och sämre dagar men jag är inte lika avis längre och det är skönt. Dessutom har jag en sjukt bra son som är duktig på att: vara glad, äta, ligga i vagnen, sova om nätterna och vara frisk. Att han utöver allt detta är en överdos av sötma är ju som grädden på moset!
