Nostalgi

Igår kväll på väg från jobbet såg jag en man stoppa in ett kort i en telefonautomat och ringa ett samtal. Jag trodde inte att det fanns folk som fortfarande använde sig av dessa. Jag har inte gjort det på väldigt, väldigt många år. Kommer inte ens ihåg när jag gjorde det sist men jag gissar att det var kris på G för annars ringde man ju inte, då hade man ju bestämt tid, plats och annat viktigt redan innan man gick hemifrån. Ungefär så som jag fortfarande gör med mamma. Detta var toppen på nostalgiberget för i stort sett hela kvällen gick i nostalgins tecken, det diskuterades både pojkband och glass under arbetspasset. Förvånande nog så var det Robin som visade sig sitta inne på massiva pojkbandskunskaper. Själv kände jag mig mer hemma på galssfronten.

Har konstaterat att stora glasstrutar aldrig riktigt var min grej. Gillade inte nougatkulan i tip top, pillade alltid bort den vilket gjorde hela glassinköpet ganska värdelöst. Jag gillade x17, x21 men mest av allt så gillade jag x15. Snack var också en höjdare en och annan Sandwich slank nog ner trots att det ilade i tänderna när man bet i omslagspappret. När jag var ca 8 år cyklade jag och mamma från Gävle till Hedesunda (ca 4 mil) när vi nästan kommit fram mötte mormor upp oss med en varsin daimstrut som belöning. Eftersom vi nästan var framme och för att jag åt så långsamt så cyklade vi och åt samtidigt. Av någon konstig anledning bet jag hål i botten av struten och blåste varpå naturligtvis hela innehållet slungades rakt ner på asfalten. Så var det med den fina belöningen, hela den dyra 10 kronors glassen fick ligga kvar där på asfalten och smälta i solen. Vågade inte säga något för då hade nog alla chanser för att i framtiden få äta strut gått i stöpet, jag fick glatt cykla vidare på min lilla röda cykel.

Nu har jag studerat GB:s årliga utbud och kommit fram till att det här året kanske kan vara det bästa. Gissa vilket år det var!