Den som väntar på nå gott.

Så var det över det som jag gått och väntat på, nämligen Micke och Lindas bröllop. Var det fint då? Klart det var och roligt också. Det var ingen kyrkgrej med en präst som står och babblar länge utan själva vigseln gick över ganska fort, sedan bar det av till festlokalen. Där var det jättefint dukat med en massa snaps och öl på borden. Solen som var på väg ner sken in genom de stora gamla fönsterna och gjorde det hela lite extra mysigt. De hade inte kunnat välja en finare höstdag att gifta sig på! Middagen blev ganska lång men med trevligt bordssällskap och roliga tal och aldrig sinade vinglas mm så gick tiden super fort och helt plötsligt var det dags för vals. Efter det lämnade jag inte dansgolvet förutom de gånger jag hämtade dricka. Det var bra och blandad musik så jag tror det passade de flesta. Calle var också upp och dansade, jag gillar när han dansar han ser så söt ut. Stilen är inte helt olik den som Bert i "Berts betraktelser" har, lite valpig men ack så charmig. Det som var en liten överraskning var att han (calle)var så duktig på vals och andra styrdanser, en dold och liten oväntad talang lär jag säga. Vid 3 tiden gick bussen tillbaka till stället där vi och de flesta andra bodde. Somnade på 2 röda och hade det inte varit för mig så hade nog Calle sovit med kostymen på.

Dagen efter bjöd brudens föräldrar på brunch. De bodde helt fantastiskt fint lite ensamt på en kulle vid en liten sjö. Alla var mer eller mindre bakfulla så det mesta gick lite i slow motion och det var strykande åtgång på det alkoholfria drickat. Vid kl ett kändes det ok att sätta sig i bilen och åka hemåt igen men det var väldigt mycket längre resa hem än dit.

Alla som står på bryggan väntar med spänning på att Calle ska tappa flytet och plumsa i!

Men till allas besvikelse så klarar han sig.

Aston, den sötaste och gladaste av dem alla, fick mitt järta att smälta!